Ja, tankeöverföring eller någon form av känslomässiga band måste jag och Diza haft igårkväll.
I slutet av kvällen när de sista gästerna började packa ihop så bara jag fick en sådan känsla av jättesaknad av mamma. Jag nästan kände hennes närvaro för känslan var så bekant. Jag mindes hur saker och ting var när mamma var med, den där speciella känslan, det starka bandet mamma och jag hade.
Det är så svårt att förklara. Särskilt om man inte upplevt det själv.
Men helt plötsligt kom jag ihåg vissa saker och saknaden var ett faktum.
Tårarna började bränna bakom ögonlocken, men jag kämpade emot.

Ett par sekunder senare kom Diza och satte sig bredvid mig i soffan.
Jag märkte att hon grät och frågade vad det var.
"- Jag saknar mormor!" sa hon...

Det var ingen av gästerna som märkte/hörde, mer än min syster. Hennes dotter frågade också varför Diza grät, så sa syrran vi kan prata om det sen.

Det var så skalt. I nästan samma ögonblick blev saknade för mycket för både mig och Diza.
Nu är den iaf över. Min första födelsedag utan mamma :-(
Det gick över förväntan, antagligen för att det var fullt upp hela dagen. Men på kvällen blev det för mycket.

Men annars skulle var dag vara ens födelsedag för man har aldrig kännt sig så uppskattad som då. Folk som man sällan pratar med hör av sig och gratulerar och väldigt många hörde av sig till mig i år. Den uppskattningen borde alla få känna varje dag :-)
Men det är klart, då hade ju inte känslan och födelsedagen varit så speciell längre ;-)

Tjingeling!