Igår kunde jag inte komma ut på internet efter att jag skrivit på morgonen, så jag får göra två inlägg nu istället :-)
Jag blev inne med Diza på förmiddagen igår, för hon ville inte åka. Hon var på lite dåligt humör, men hon har ju inte varit riktigt kry heller denna veckan. Vid ett-tiden snackade vi med de som var ute och åkte och bestämde oss för att vi skulle träffas på wärdshuset vid två tiden för att käka sen lunch. Sen lunch blev afterski och ett avslut med kvällsåkning.
Jag kan ju säga att de har verkligen gjort byggt om här i Lindvallen. Det ser inte riktig ut som det gjorde förr när vi var här. På tal om förr så berättade jag ju att vi körde inom Wärdshuset för någon dag sen. Vi skulle ta varsin dricka och vi skickade fram Ola till baren (hn har aldrig varit här förr). Vi beställde såna drinkar som vi druckit här uppe, som i förknippar med Sälen. Ola kom tillbaka bestört och berättade vad som hänt i baren:
- Jag sa att jag ville ha Lindvallen Special, sa Ola.
- Vad är det? frågade bartendern.
- En päronchock då!
-Va? sa bartendern

Vi skrattade rätt så ljudligt åt detta. Vi fick förklara för bartendern hur man gör ett par drinkar som vi lärt oss hur man gör när vi varit här uppe. Ganska komiskt och det känns som man varit här uppe ganska många år. Tillhör inventarierna, Oldies but Goldies! :-)

Här kommer bilder från Afterskin;


Wärdshuset ser i alla fall i princip likadant ut som det gjort de senaste 20 åren ;-)

  
Hela gänget käkar lunch


Blues brothers satt uppe i taknocken. Riktigt coola!


Live bandet började spela. Vi3 heter dem, riktigt duktiga var dem.





Denna bilden har Diza tagit, hon stod på bordet och klappade händerna och tog foto. Hon stal lite av showen för det var många som flinade åt henne, särskilt borden runt oss. Även gitarristen (han i grön tröja) blev förtjust i henne.

Efter afterskin gick mormor hem med barnen och vi tog några åk. Det hade ju regnat och töat dagen innan, men denna dag hade det frusit hela dagen så backarna bestod i princip av is, den lila lössnön där var hade blåst längre ner på berget dessutom. Ganska jobbig åkning som ni kan förstå, inte utan att man fick kramp i vaderna, särskilt på transportsträckorna.
När vi väl kommi tillbaka till backarna som ligger närmst våra stugor så upptäckte jag att min telefom var borta. Brorsan ringde den och nån svarade. Då visade det sig att jag tappat den nere vid sittliften, så syrran, brorsan och jag fick ta oss ner där igen, ta sitten upp igen och åka den jobbiga transportsträckan tillbaka igen. Vid det laget var det riktigt rått uppe på toppen. Men jag är ju såklart väldigt tacksam att jag fick tillbaka telefonen och att mina syskon förljde med mig för att hämta den ♥