Jag har kännt mig låg i ett par dagar nu. Jag visste att det var på gång, men man hoppas ju att det ska vara bra ändå, att man ska klara det bättre denna gången.
Diza har också varit låg. I helgen, i söndags morse, så kom hon ner från sitt rum med en bild på mormor och morfar när hon vaknade. Vi pratade en del om mormor den morgonen.
På måndagsmorgonen var hon låg och på eftermiddagen stod det i hennes kontaktbok att hon hade varit ledsen i skolan.
Igår var jag låg och idag har jag varit låg. Främst på kvällarna.
Jag ville träffa pappa, så idag bjöd vi hem honom på middag.

På måndag skulle mamma alltså fyllt 57 år.
Lördagen därefter var det ett halvår sedan det hände...

Detta är min verkighet just nu. Saknaden kommer alltid att finnas men det kommer att bli lättare att leva med den, säger dem som redan genomgått det. Jag hoppas att det är så. Både för min egen, mina barns, för min pappa, mina syskon och hela min övriga familjs skull...


Förevigt förknippad med mamma ♥


Om ni har en slant över får ni gärna skänka den till cancerfonden! Jag har startat en insamling till minne av mamma, ni kan komma till sidan genom att klicka på länken på höger sida.