Förra helgen fick Diza en inbjudan till ett kalas. Hon blev ju såklart jätteglad! Det stod att de fick klä ut sig om de ville, det ville ju Diza gärna, hon skulle klä ut sig till Pippi Långstrump.
Hon åkte med mormor och morfar ut till Toys R Us i veckan och valde själv ut vad han skule få i present.
Igår gjorde Diza (med hjälp av sina kusiner) ett eget grattis kort på datorn, som vi laminerade.
Dagen kom äntligen,en timme innan det var dags kom vi på att: Åååh just det,idag var det kalas!
Vi höll med andra ord på att glömma det,men kom på det i så pass god tid att vii lugn och ro kunde göra henne i ordning.

Så här söt blev hon:



Vi packar in oss i bilen och åker iväg till kalset. Diza är jätteglad för att få träffa alla sina kompisar och för att få gå på kalas. Vi skulle testa idag att åka hem under kalaset så Diza kunde vara där själv med sina kamrater eftersom hon verkade så uppspelt, så det skulle nog gå bra.
Vi kommer fram, jag kommenterar: Är det här? Här är ju inga dekorationer...?
Vi tänker inte mer på det, hoppar ur bilen och går fram till pojkens pappa.
Han tittar lite konstigt på oss, säger hej sen: Kalaset var igår...
Både Ola och jag tror att han skojar först, sen säger jag:
Men det stod ju den åttonde...  Efter en liten stunds tänkande säger jag: Men herregud, det var ju igår!!!
Jag har HELA veckan gått och tänkt att det var på söndagen, till och med skrivit söndag på vår "kom-i-håg-tavla"...

Pojken fick iaf paketen och Diza fick godispåse och en bit tårta. Tydligen ar det en del som inte kommit igår så föräldrarna trodde att det var en sjukdom som gick på dagis. Det var ju väldigt tråkigt tycker jag, men på något sätt så känns det bättre att de vet att vi är förvirrade (kände oss som väldigt dåliga föräldrar) än att vi bara skulle ha struntat i det.

Diza blev ju förstås jätteledsen och besviken. Det kändes fruktansvärt! Och jag kan bara gissa vad pojkens föräldrarna tänkte om oss...
Vi hade båda riktig ångest när vi körde därifrån med ett ledset barn.

Tjing Tjing!