För det är det enda jag kan göra känns det som...
Jag har alltid brunnit för dessa frågor och alltid kännt mig så hjälplös. Än värre är det sen jag fick barn. Man kan relatera till det på ett helt annat sätt, ett upprörande sätt som bidrar till tårarna.
Hur kan man göra så?!
De är små, oskyldiga och försvarslösa! Hur kan man vara så feg, självisk, ryggradslös, äcklig, skitig, förnedrande, hjärtlös, kall, fruktansvärda förbannade skitstövlar och idioter!
Vi vuxna är allt de vet och känner till, vi är deras stöd när de växer, vi lär de rätt och fel, vi är deras trygghet, deras värme, deras kärlek och vägvisare. De ska kunna lita på oss fullt ut. Hur kan man vilja förstöra dem?!

Vissa människor ska bara inte få skaffa barn. Inte ha med dem att göra överhuvudtaget.
Om jag någonsin hade sett något sånt så hade jag tagit lagen i egna händer. Det bryr jag mig inte om. De skulle få smaka på sin egen medicin. Det är det enda sättet.
Sånt gör mig hämndlysten, och jag är ingen hämndlysten människa, i vanliga fall.
När mina egna föräldrar berättar om hur de hade det när de växte upp så mår jag illa. Ända in i benmärgen. Jag mår så illa att jag vill spy.
Men det är verklighet. Även idag.

Det är 30 år sedan lagen mot aga infördes. I år är procenten misshandlade barn, för första gången, lika hög som när lagen infördes på 1970 talet. Vad hände? Hur kunde vi bakåtpendla så långt?
Alltför många gånger har jag fått ont i magen och börjat gråta när jag läst om det i tidningen, på datorn eller sett det på nyheterna.
Jag tänker på min egen dotter och undrar, vad kan få en människa att göra dem illa? Hur är man funtad?
Det sitter många par barnlösa. Som kämpar och kämpar för att få barn, men kan inte själva. Så får missbrukare och barnmisshandlare barn, hur lätt som helst många gånger. Var är rättvisan?

Jag har kännt mig ensam i min kamp. Jag vet att jag inte är ensam, men jag har kännt det som att jag var den enda som kände så starkt för det att jag alltid börjar gråta när jag läser om det. Börjar gråta och blir förbannad, vansinnig!
Men så läste jag denna killens inlägg och alla kommentarerna. Och hur hjärtskärande hans inlägg än är, så fick det mig att må bättre. Det finns nämligen många fler än jag som känner precis lika starkt för det här som jag gör...