Det är något speciellt med barn och husdjur. De har ett specielt band. När barn är små så vet de inte riktigt hur man handskas med djur och det är ju inte så lätt. Allt som oftast finner sig djuren i det eftersom, troligtvis, känner de hur mycket barnen älskar dem. De gör det liksom inte för att vara elaka, de vet bara inte bättre. De är säkert därför. För vår lilla katt blir det säkert för mycket många gånger, för Diza älskar henne så otroligt mycket. Vi hinner knappt innanför dörren innan Diza frågar efter henne. Men hur sur och trött på henne Mallis än kan bli, så går hon alltid till henne. Häromkvällen så somnade Diza i soffan och Mallis kundelagt sig hos både mig och Ola, men var går hon och lägger sig? Jo, just det hos Dizen...


Bästisar