...som resultatet av omröstningen av att återinföra barnaga på Nya Zeeland. Det kan vi tacka denna kvinnan för.



Hennes namn är Ruby Harrod- Claesson. Hon slåss för att återinföra barnaga och använder Sverige som "ett varnande exempel".
Hon erkänner själv att hon "daskat sina barn i rumpan" under deras uppväxt.
Men frågan är om denna kvinnan ens förstår vad det är hon vill legalisera?
Förstår hon att det innebär att det inte är olagligt för sadister att "uppfostra" sina barn så som de anser bäst. Med galjar och silvertejpsknutor på mattbankare, skärp och andra tillhyggen de kan komma över. Som i -50, -60 och -70 talets Sverige.
Att återigen göra barnaga lagligt handlar inte om att "daska sina barn i rumpan". Det handlar om våld. Det handlar om att barn blir ihjälslagna. För om hon tror att det är "dask i rumpan" det handlar om är hon helt ute och cyklar. Undrar om hon räknat med alla sadister som kommer fram. De finns ju förstås redan, men med denna kvinnans hjälp kan de göra det öppet utan att någon kan ingripa. Detta får mig att må illa.

Hon kanske skulle ta ett snack med mina föräldrar, så kan de berätta för henne vad aga innebär, de har ett och annat exempel på vad de fått utstå när de växte upp. För det handlar inte om "dask i rumpan". Det är ren och skär misshandel.
Om ni vill läsa vad denna "kämpen för mänskliga rättigheter" vill införa, kan ni göra det via denna länken:
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5614279.ab

Hennes bild av verkligheten är nog något skev och hon bör nog inte sitta på en postion som ordförande i Nordiska Kommittén för männskliga rättigheter. Hur fan kan hon ens ha en sådan position?

Jag vill avsluta detta med ett citat som jag och mina syskon har vuxit upp med:
"Den som slåss har förlorat"