För en stund sedan ringde jag till Manpower för att höra mig för om ett jobb jag sökt.
Tjejen som jag sökt har varit väldigt svår att få tag i, jag har sökt henne i ett par dagar nu...

Jag presenterade mig och sa vilket jobb jag sökt. Hon kollade upp mig i databasen för att se så min ansökan kommit in osv.
Så sa hon bara; Ja, jag har inte ens börjat titta på de än... Jag ska ta tag i det nästa vecka...
Jag; Ja, okej!
Så snäste hon; Men det är VÄÄÄLDIGT många ansökningar som kommit in...


Ja, va fan tror hon, det är lågkonjunktur liksom...
Hon kunde lika gärna sagt du får inte jobbet, så kändes det i alla fall.
Detta var inte ens ett jobb jag utbildat mig till heller. Detta jobbet krävde typ gymnasiekompetens och lite erfarenhet, vilket jag har båda och mer därtill.
Det känns jäkligt roligt att ha utbildat sig till ett jobb, som dessutom fanns gott om platser inom fram tills typ sista terminen, i två år och sen inte ens få ett jobb man är överkvalificerad till!

Men jag borde inte vara förvånad. Det har alltid varit likadant för mig, varenda gång jag slutat en utbildning (snart 3 gånger). Jag kan skriva ett cv hur snabbt som helst för jag har alltid sökt jobb, när syrran ska söka jobb kommer hon alltid till mig för jag kan formulera ihop ett cv på kort tid.
Jag är en av de där 80-talisterna de snackar om på tv...
Jag har (på sin höjd) fått timvik, extra arbete, eller halvtids jobb. Halvtidsjobbet fick jag dessutom genom nån jag kände och det hade jag med två andra extra jobb hade jag fram tills ett år in i studierna.
Så ingen kan säga att jag är rädd för att jobba eller bara snackar, för jag kan fylla två A4 sidor med extrajobb eller timvik jag haft sen jag slutade gymnasiet... 

Tack så mycket Elisabeth på Manpower, du lyckades verkligen trycka ner mitt redan dåliga självförtroende!

Jag som hade en så bra dag, nu vill jag bara lägga mig i min säng och dra täcket över huvudet...
Nästa inlägg jag gör kommer vara mycket gladare, jag lovar ;-)

Tjingeling!