Min dotter är det absolut underbaraste jag har. Utan henne hade jag inte fått skratta så mycket som jag får med henne i mitt liv :-)
Idag åkte hon och jag till affären för jag skulle införskaffa saker till bröllopet. På vägen stack vi in om HM eftersom hon behöver byxor, när vi gått en stund och hon funderat ett tag, så sa hon att hon gärna ville ha en väska. Hon släppte det inte, hon ville absolut ha en väska, flickig flicka som hon är.
 Efter en stund gick vi bara rakt på en liten väska som låg slängd på en hylla, den kostade 49,50 så jag sa att det var OK. När vi sen var på Lidl och handlade vatten så var hon sitt busiga jag och skulle hela tiden "trotsa" emot som hon gör. När vi så stod i kön så för tredje eller fjärde gången satte hon sig ner på golvet, men denna gång slängde hon väskan oxå. Så sa jag till henne att hon skulle ställa sig upp och ta upp sin väska för sista gången annars skulle jag åka och lämna tillbaka väskan imorron. Så tog hon ett par steg längre bort, lutade sig mot en hylla, la huvudet på sned och sa; Och varför det då? Det lät så vuxet och helt spontant och typiskt henne så jag kunde inte låta bli att fnissa lite. Och under tiden som jag försökte kväva mitt skratt så fick jag förklara varför för henne...
Det hände något mer i den affären som var så roligt att jag inte KUNDE dölja mitt flin, men jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad det var.

Senare ikväll precis innan jag skulle gå och lägga henne hände det något annat. Hon blev sur på sin pappa för att hon inte fick saft bara vatten, eftersom hon precis borstat tänderna för att gå och lägga sig. Sen blev hon ännu surare när han sa att hon skulle gå och lägga sig.
Så när det då var dags så sa jag; Säg nu godnatt till pappa.
Så sa Ola; Godnatt gumman, får jag pussen? Varpå hon blängde på honom och gick förbi. Så sa jag säg godnatt iallafall. Så muttrade hon; Godnatt...
Så gick vi på toa först, när vi kom ut så kom Ola och mötte oss, så sa han; får jag pussen? Så sa hon; Nää! Ola: Varför inte det då? Så sa hon på sitt arga lilla "Lotta på bråkmakargatan-sätt", som bara hon kan; JAG KAN INTE!!! JAG HAR BAPP I MUNNEN!!!
Då vi såklart skrattade åt vår lustigt trotsiga lilla 2½ åring...